Sonen vill bli IT-programmerare och dottern veterinär

%d0%b0%d0%b297Vår son Max har alltid varit mycket fascinerad av datorer. Redan som liten kunde han sitta som klistrad vid mobilen, surfplattan eller datorn och hitta spel och andra aktiviteter som han med lätthet bemästrade helt på eget bevåg.

Vi var alltid väldigt fascinerade av denna sida hos Max, och det faktum att han föreföll ha en särskild fallenhet för teknologi. Genom att uppmuntra detta intresse, utvecklades det senare till en stor passion hos honom, och han var redan vid tidig ålder säker på att han ville jobba med IT när han blev stor.

Under gymnasietiden sökte vi ständigt efter olika högskolor och universitet som kunde möta detta intresse. Vi fann så småningom en skola där Max kunde få utbilda sig till IT-programmerare och skapa en karriär helt baserad på detta, genom en yrkesutbildning. Det var viktigt för oss att skolan kunde erbjuda honom utmaningar för större inlärning, samtidigt som den var tvungen att vara anpassad till just hans kunskapsnivå så att han inte skulle känna sig överväldigad.

Vi besökte därför ett stort antal olika skolor och i dialog med Max valde vi den bästa för honom. Detta universitet låg i en annan stad, och vi förstod att vi skulle behöva låta Max flytta ut mycket tidigare än förväntat för att kunna uppnå dessa drömmar. Efter en mycket seriös och ärlig diskussion ansåg vi att han var redo för detta. Och vi har aldrig behövt ångra oss!

%d0%b0%d0%b298Lisa, vår dotter, har istället alltid varit väldigt intresserad av djur. Som liten tog hon hem hemlösa katter och hundar, eller ibland råttor och ormar som blivit överkörda eller illa tilltygade. Det slog oss därför inte som det minsta märkligt när Lisa en dag kom hem från skolan och deklarerade klart och tydligt att hon ville utbilda sig till veterinär.

Som tur var hade Lisa redan valt Naturbruksprogrammet på gymnasiet och hade därför full behörighet att söka in till Veterinärprogrammet på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Hon trivs idag mycket bra där och planerar i framtiden att arbeta som distriktsveterinär på en mindre klinik i hemstaden. Genom att vi som föräldrar hela tiden uppmuntrade Lisas djurintresse under uppväxten kom hennes intresse att växa sig större, och eftersom vi lägger stort fokus på att utveckla barnens självförtroende och självbild hade hon ett starkt mod att våga ta sig an sina drömmar.

Varje gång något av våra barn har uttryckt visioner och passioner inför framtiden har vi valt att verkligen fånga upp detta, besöka arbetsplatser, skolor och människor verksamma inom området så att barnen kunnat se vad det hela verkligen innebär. Istället för att avfärda deras drömmar som ogenomtänkta fantasier, har vi sett till att de själva får tillräckligt med information för att skaffa sig god kunskap. Det är trots allt dem som ska leva med sina beslut resten av livet, inte vi föräldrar!